Yle Akuutti behandlade hur den digitala utvecklingen gett nya hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning, i det här fallet personer med synskada.

Att ta sig an ämnen om minoriteter är svårt för media och ibland funderar jag om jag ställer för höga krav, och hakar upp mig i onödan. Men samtidigt känner jag att det skulle vara relativt lätt att komma bort från att stärka de värsta, också i forskningen bevisade, stereotypierna.

Ta den här artikeln till exempel. Delarna om teknologin och hjälpmedlen är jätteintressant. Och Rafaels berättelse är också intressant. Men han är ändå 12 och jag tycker att tonen som används om honom är onödigt dumförklarande. Dessutom stärker den ett utanförskap. ”…hän tervehtii tomerasti.” Man kan väl ändå förvänta sig att en 12-åring kan hälsa och bete sig mot vuxna?

Det här är en typisk hjälteinramning som i den här artikeln inte är så jätte stark men som i sin värsta form leder till det som kallas inspirationsporr. Då man hela tiden beskriver personer med funktionsnedsättning och deras alldeles vanliga vardag som något som fantasktiskt och häpnadsväckande, stärker man egentligen stereoptypin om att livet med funktionsnedsättning borde vara svårt och hemskt.