Yhdenvertainen viestintä lisää luottamusta viranomaisiin

Tämä blogikirjoitus julkaistiin yhdenvertaisuusvaltuutetun verkkosivuilla 13.1.2020

Valtioneuvoston kanslia julkaisi vuoden 2019 lopussa uuden ohjeen valtion viestijöille. Uudessa valtionhallinnon tehostetun viestinnän ohjeessa määritellään periaatteet ja toimintatavat valtionhallinnon viestinnälle normaaliolojen tehostettua viestintää vaativissa tilanteissa ja viestinnälle häiriötilanteissa. Tässä viestintäohjeessa yhdenvertainen viestintä ja saavutettavuus nousevat kiitettävästi esiin tärkeinä asioina. Ohjeesta on kuitenkin pitkä matka käytäntöön. Hyvällä viranomaisviestinnällä pitäisi olla kunnianhimoisempi tavoite kuin lakien säätämät minimitavoitteet siitä, millä kielillä ja mitkä kohderyhmät huomioon ottaen viestintää tehdään. Viestinnässä kaiken perusta on luonnollisesti, että viesti ymmärretään ja että viesti menee perille. Tehostetun viestinnän osalta, mahdollisessa kriisitilanteessa, tärkeäksi muodostuu myös se, että hyvä viestintä luo turvallisuuden tunnetta ja rauhoittaa ihmisiä. Siksi onkin erityisen tärkeää ottaa yhdenvertaisuus ja moninaisuus huomioon viestinnässä. Esimerkiksi kenellekään ei pidä tulla sellainen olo, ettei tätä viestiä ole tarkoitettu minulle.

Tehostetun viestinnän ohjeessa todetaan, että luottamus ja luotettavuus ovat henkisen kriisinkestävyyden lähtökohta. Ohjeessa lukee ”Suomessa henkistä kriisinkestävyyttä rakennetaan muun muassa vahvalla demokratialla, avoimuudella, sanan- ja mielipiteenvapaudella, median riippumattomuudella sekä avoimella ja moniäänisellä kansalaiskeskustelulla.” Ohjeessa todetaan myös, että suomalaiset, tutkimusten mukaan luottavat viranomaisiin. Mutta luottavatko todella kaikki, ja miten lisäämme luottamusta niissä kohderyhmissä, joissa luottamus ei ole niin vahva?

Turvallisuuden ja yhteenkuuluvuuden tunteen varmistamiseksi viranomaisviestinnän pitää olla sellaista, että ihmiset myös kokevat tulevansa huomioiduksi. Eri kohderyhmien huomioonottaminen on esimerkiksi sitä, että viestintä tapahtuu teknisesti ja kielellisesti tavalla, jolla mahdollisimman moni ymmärtää. Mutta myös sisältö, ja ilmaisutapa on tärkeä. Viranomaisviestinnässä pitää huomioida monimuotoisuus, niin kuvissa, kielivalinnoissa kuin esimerkeissäkin. Tässä on tapahtunut parannusta viime vuosien aikana, mutta esimerkiksi vammaiset ihmiset näkyvät edelleen harvoin muussa yhteydessä kuin sellaisessa, jossa kerrotaan nimenomaan vammaisille ihmisille kohdistetuista palveluista.

Viranomaisen tulisi myös välttää stereotypioita ja yrittää nähdä asiat eri näkökulmista. On myös hyvä muistaa, että jos viranomainen haluaa elävöittää viestintää tarinoilla tai kielikuvilla, voi olla, että joku kohderyhmä ei pysty samaistumaan tai ymmärtämään mitä oikeasti tarkoitetaan. Esimerkiksi urheilutermit voivat olla etäännyttäviä.

Se, miten asiat ilmaistaan, muuttuu entistä tärkeämmäksi, kun viranomainen joutuu punnitsemaan, mitä kerrotaan nopeasti muuttuvassa kriisitilanteessa. Toisaalta viranomaisten pitää kertoa mahdollisimman paljon, mahdollisimman nopeasti, varsinkin tänä päivänä, kun huhut ja disinformaatio leviävät nopeammin kuin koskaan. Tällaisessa tilanteessa riskit stereotypioiden vahvistamiseen ja tiettyjen ryhmien leimaamiseen kasvavat.  Pahimmassa tapauksessa viestintä ei lisää turvallisuuden tunnetta vaan vahvistaa vihaa ja turvattomuutta, esimerkiksi vahvistamalla ennakkoluuloja ja rakentamalla me ja te -asetelmia ryhmien välillä.

Jos viranomainen on onnistunut luomaan vahvan luottamussuhteen laajasti kaikissa kohderyhmissä yhteiskunnassa sekä toiminnallaan että viestinnällään, riskit kriisitilanteessa pienenevät. Päivittäisviestinnän pitää siis olla mahdollisimman monipuolista ja eri kohderyhmät huomioonottavaa.

Viittomakielisten henkilöiden palveleminen mainitaan erikseen ohjeessa ja suosituksena on, että viranomainen käyttäisi tulkkausta viittomakielille tiedotustilaisuuksissa. Itse ajattelen, että tämä ei riitä viittomakielisten henkilöiden palvelemiseksi. Tänä päivänä on todella helppoa tehdä videomateriaalia ja meillä viranomaisilla voisi olla paljon enemmän materiaalia viittomakielellä, sekä suomeksi että ruotsiksi. Toivoisin rutiineja, joissa jopa tärkeä Twitter-päivitys voitaisiin nopealla aikataululla tulkata esimerkiksi mobiilikameralla kuvattuna. Yksi tavallinen väärinkäsitys on, että viittomakieltä käyttäville henkilöille pitäisi tulkata vain äänet, että suomenkielinen kirjoitettu teksti palvelee viittomakielisiä henkilöitä yhtä hyvin kuin viittomat. Tämä ei ole suinkaan aina totta. Kirjoitettu kieli on viittomakieltä puhuvalle vieraskieli, jota jotkut osaavat todella hyvin ja toiset taas eivät. Shokissa ja kriisitilanteessa, kielitaito heikkenee.

Yhdenvertaisuuden ja saavutettavan viestinnän riittävä huomioonottaminen arjessa luo hyvän perustan poikkeusoloja varten.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Kommunikations- och medieforskning: Min läslista

Under den senaste veckan har det på Twitter diskuterats ivrigt kring medieforskning och om journalister tar del av den forskning och akademisk litteratur som finns.

Eftersom jag nyligen plöjt igenom en massa akademisk litteratur då jag slutfört mina magistersstudier inspirerades jag att göra en rekommendationslista. Det här är inte splitterny forskning men aktuell ändå.

Böcker jag tycker alla journalister borde läsa:

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Opinionsnämndens beslut och vikten av journalistregel 26

Igår behandlade Opinionsnämnden för massmedier, där jag är publikens representant för tredje året, en insändare som var djupt kränkande mot sexuella minoriteter.

Läs beslutet här

Nämnden beslöt, efter en lång och bra diskussion, att mediet som publicerade insändaren inte skulle fällas. Jag röstade mot ett friande. Här är mina motiveringar för varför texten borde ha fällts på basis av regel 26:

  1. Allas människovärde ska respekteras. Etniskt ursprung, nationalitet, kön, sexuell orientering, övertygelse eller därmed jämförbar egenskap ska inte framställas på ett ovidkommande eller nedlåtande sätt.

Nämnden motiverade friandet med att det var viktigt för samhället att få veta vad prästen som skrev insändaren tycker och tänker. Jag köper den motiveringen, och håller med. Det är viktigt att journalistiken bevakar betydande personers ageranden, men det finns olika sätt att göra det. Det är en helt annan sak att göra en artikel med huvudbudskapet ”prästen har fientliga åsikter om sexuella minoriteter” och att publicera en insändare som får stå ensam på mediets opinionssidor med huvudbudskapet ”homosexualitet är onormalt och motbjudande”.  Mediet kunde till och med ha citerat delar av insändaren, också de mest nedlåtande bitarna och samtidigt ifrågasatt dem och ramat in dem så att helheten varit mer respektfull.

Regel 26 finns i journalistreglerna av en orsak. Den är en del av människorättsprinciperna som hittas bland annat i grundlagen, diskrimineringslagen och i många mediers programprinciper om att främja demokrati och mänskliga rättigheter samt jämlikhet. Journalistiken har alltid setts som en viktig del av en välfungerande demokrati.

Redan i flera år har en diskussion om vad som får sägas och inte sägas pågått. Diskussionen blir tyvärr ofta väldigt svartvit och åsikterna påstås vara att man antingen ska få säga vad som helst eller inget alls. Jag hör också journalister motivera att de släpper in hatretorik i de traditionella medierna eftersom det är viktigt att de här åsikterna syns inom ramarna för en etisk samhällsdebatt, och inte bara i de sociala mediernas vilda västern. Det här är en utmärkt utgångspunkt men då måste också det journalistiska rummet ha en hög etisk standard och inte själv göra sig skyldigt till det svartvita antingen eller tänket.

Det går att prata om svåra saker på ett respektfullt sätt. Om den traditionella journalistiken skall överleva så är det just detta som är överlevnadsreceptet. Det enda som skiljer journalistiska produkter från annat informationsflöde är att medierna väljer att vara noggranna i de publicistiska beslut man fattar, att man gång på gång går tillbaka till sina egna journalistiska principer, att man fullföljer uppdraget som samhällets vakthund genom att värna om de mänskliga rättigheterna och genom att följa alla de etiska regler man själv har satt upp.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Om att namnge personer i media

Arktiska rådet har haft möte. Som avslutning på mötet togs ett så kallat familjeporträtt med alla arktiska rådets medlemmar.  Familjeporträttet syns i många medier i lite olika versioner. Gemensmt för alla versionerna med bildtexter är att ministrarna har namn. Representanterna för ursprungsbefolkingarna har man inte brytt sig om att berätta vem de är. Dessutom har många medier valt den här versionen av bilden där man inte ens ser ansiktet på representanterna. Vad ger det här för signal? Är ursprungsbefolkningens representanter mindre viktiga? Hör de inte till familjen? Obegripligt och alldeles frukansvärt respektlöst. Det är små detaljer som de här som gör att medierna stärker ett utanförskap ”de andra”-tänk.
Lapin Kansa 7.5.2019. Bild på arktiska rådet

Lapin Kansa 7.5.2019. Bild på arktiska rådet

Publicerat i journalistik, Minoriteter i media | Lämna en kommentar

Hjälten med funktionsnedsättning

Yle Akuutti behandlade hur den digitala utvecklingen gett nya hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning, i det här fallet personer med synskada.

Att ta sig an ämnen om minoriteter är svårt för media och ibland funderar jag om jag ställer för höga krav, och hakar upp mig i onödan. Men samtidigt känner jag att det skulle vara relativt lätt att komma bort från att stärka de värsta, också i forskningen bevisade, stereotypierna.

Ta den här artikeln till exempel. Delarna om teknologin och hjälpmedlen är jätteintressant. Och Rafaels berättelse är också intressant. Men han är ändå 12 och jag tycker att tonen som används om honom är onödigt dumförklarande. Dessutom stärker den ett utanförskap. ”…hän tervehtii tomerasti.” Man kan väl ändå förvänta sig att en 12-åring kan hälsa och bete sig mot vuxna?

Det här är en typisk hjälteinramning som i den här artikeln inte är så jätte stark men som i sin värsta form leder till det som kallas inspirationsporr. Då man hela tiden beskriver personer med funktionsnedsättning och deras alldeles vanliga vardag som något som fantasktiskt och häpnadsväckande, stärker man egentligen stereoptypin om att livet med funktionsnedsättning borde vara svårt och hemskt.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Varför finns här inget innehåll mellan 2013 och 2018?

Jag har inte skrivit blogg på många år. Däremot har jag varit aktiv på andra sociala medier, bland annat Facebook och Twitter. Nu har jag hur som helst bestämt mig för att samla lite längre texter igen här på min egen webbsida också. Jag har dessutom länkat in lite gammalt material.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Mångfald gör journalistiken bättre

Vi ordnade en diskussion på SuomiAreena som handlade om mångfald i media och i samband med det skrev jag ett blogginlägg om ämnet som publicerades i diskrimineringsombudsmannens blogg.

Inlägget på finska hittar du här och på svenska här.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar