Opinionsnämndens beslut och vikten av journalistregel 26

Igår behandlade Opinionsnämnden för massmedier, där jag är publikens representant för tredje året, en insändare som var djupt kränkande mot sexuella minoriteter.

Läs beslutet här

Nämnden beslöt, efter en lång och bra diskussion, att mediet som publicerade insändaren inte skulle fällas. Jag röstade mot ett friande. Här är mina motiveringar för varför texten borde ha fällts på basis av regel 26:

  1. Allas människovärde ska respekteras. Etniskt ursprung, nationalitet, kön, sexuell orientering, övertygelse eller därmed jämförbar egenskap ska inte framställas på ett ovidkommande eller nedlåtande sätt.

Nämnden motiverade friandet med att det var viktigt för samhället att få veta vad prästen som skrev insändaren tycker och tänker. Jag köper den motiveringen, och håller med. Det är viktigt att journalistiken bevakar betydande personers ageranden, men det finns olika sätt att göra det. Det är en helt annan sak att göra en artikel med huvudbudskapet ”prästen har fientliga åsikter om sexuella minoriteter” och att publicera en insändare som får stå ensam på mediets opinionssidor med huvudbudskapet ”homosexualitet är onormalt och motbjudande”.  Mediet kunde till och med ha citerat delar av insändaren, också de mest nedlåtande bitarna och samtidigt ifrågasatt dem och ramat in dem så att helheten varit mer respektfull.

Regel 26 finns i journalistreglerna av en orsak. Den är en del av människorättsprinciperna som hittas bland annat i grundlagen, diskrimineringslagen och i många mediers programprinciper om att främja demokrati och mänskliga rättigheter samt jämlikhet. Journalistiken har alltid setts som en viktig del av en välfungerande demokrati.

Redan i flera år har en diskussion om vad som får sägas och inte sägas pågått. Diskussionen blir tyvärr ofta väldigt svartvit och åsikterna påstås vara att man antingen ska få säga vad som helst eller inget alls. Jag hör också journalister motivera att de släpper in hatretorik i de traditionella medierna eftersom det är viktigt att de här åsikterna syns inom ramarna för en etisk samhällsdebatt, och inte bara i de sociala mediernas vilda västern. Det här är en utmärkt utgångspunkt men då måste också det journalistiska rummet ha en hög etisk standard och inte själv göra sig skyldigt till det svartvita antingen eller tänket.

Det går att prata om svåra saker på ett respektfullt sätt. Om den traditionella journalistiken skall överleva så är det just detta som är överlevnadsreceptet. Det enda som skiljer journalistiska produkter från annat informationsflöde är att medierna väljer att vara noggranna i de publicistiska beslut man fattar, att man gång på gång går tillbaka till sina egna journalistiska principer, att man fullföljer uppdraget som samhällets vakthund genom att värna om de mänskliga rättigheterna och genom att följa alla de etiska regler man själv har satt upp.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Om att namnge personer i media

Arktiska rådet har haft möte. Som avslutning på mötet togs ett så kallat familjeporträtt med alla arktiska rådets medlemmar.  Familjeporträttet syns i många medier i lite olika versioner. Gemensmt för alla versionerna med bildtexter är att ministrarna har namn. Representanterna för ursprungsbefolkingarna har man inte brytt sig om att berätta vem de är. Dessutom har många medier valt den här versionen av bilden där man inte ens ser ansiktet på representanterna. Vad ger det här för signal? Är ursprungsbefolkningens representanter mindre viktiga? Hör de inte till familjen? Obegripligt och alldeles frukansvärt respektlöst. Det är små detaljer som de här som gör att medierna stärker ett utanförskap ”de andra”-tänk.
Lapin Kansa 7.5.2019. Bild på arktiska rådet

Lapin Kansa 7.5.2019. Bild på arktiska rådet

Publicerat i journalistik, Minoriteter i media | Lämna en kommentar

Hjälten med funktionsnedsättning

Yle Akuutti behandlade hur den digitala utvecklingen gett nya hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning, i det här fallet personer med synskada.

Att ta sig an ämnen om minoriteter är svårt för media och ibland funderar jag om jag ställer för höga krav, och hakar upp mig i onödan. Men samtidigt känner jag att det skulle vara relativt lätt att komma bort från att stärka de värsta, också i forskningen bevisade, stereotypierna.

Ta den här artikeln till exempel. Delarna om teknologin och hjälpmedlen är jätteintressant. Och Rafaels berättelse är också intressant. Men han är ändå 12 och jag tycker att tonen som används om honom är onödigt dumförklarande. Dessutom stärker den ett utanförskap. ”…hän tervehtii tomerasti.” Man kan väl ändå förvänta sig att en 12-åring kan hälsa och bete sig mot vuxna?

Det här är en typisk hjälteinramning som i den här artikeln inte är så jätte stark men som i sin värsta form leder till det som kallas inspirationsporr. Då man hela tiden beskriver personer med funktionsnedsättning och deras alldeles vanliga vardag som något som fantasktiskt och häpnadsväckande, stärker man egentligen stereoptypin om att livet med funktionsnedsättning borde vara svårt och hemskt.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Varför finns här inget innehåll mellan 2013 och 2018?

Jag har inte skrivit blogg på många år. Däremot har jag varit aktiv på andra sociala medier, bland annat Facebook och Twitter. Nu har jag hur som helst bestämt mig för att samla lite längre texter igen här på min egen webbsida också. Jag har dessutom länkat in lite gammalt material.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Mångfald gör journalistiken bättre

Vi ordnade en diskussion på SuomiAreena som handlade om mångfald i media och i samband med det skrev jag ett blogginlägg om ämnet som publicerades i diskrimineringsombudsmannens blogg.

Inlägget på finska hittar du här och på svenska här.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Rätt och fel sätt att arbeta mot rasism

De senaste åren har man bråkat om hur invandringsdiskussionen skall se ut för att inte vara rasistisk. Diskussion om diskussionen har varit mycket mer aktiv än själva diskussionen. Är rädd för att det kommer att gå så igen nu då bland annat statsministern efterlyser invandringsdiskussion för att vi inte skall få vårt eget Husby.

Det finns dock en till diskussion i diskussionen som jag tycker att är jobbig och som jag stöter på ganska ofta i mitt arbete, nämligen diskussionen om vad som är rätt vapen mot rasisterna. Under veckoslutet har bland annat Flyktinghjälpen ifrågasatt hjältehistorier som den om Ricky G på bussen. Man frågar sig om de här historierna är rätt sätt att mota rasism. Varför inte undrar jag? (Att historiens sanningshalt ifrågasätts är en annan diskussion). Jag har också fått höra att man skall krama ihjäl rasismen och att man absolut INTE skall krama ihjäl rasismen. Jag har fått höra att man skall försöka förstå rasisternas ångest och lika många gånger har jag fått den arga tillsägelsen att de här hemska människorna inte förtjänar nån förståelse alls osv. Gemensam nämnare för de här kommentarerna har varit nåt slags, nästan snobbig självsäkerhet om att den egna metoden är den enda rätta och att alla andra som försöker jobba mot rasism gör fel. Det är lite trendigt att jobba mot rasism men då måste man göra på rätt sätt.

Jag fattar inte det här. Jag tror det behövs både stora och små åtgärder. Den enda dåliga metoden är att inte göra något alls.

Publicerat i irriterad, kommunikation, samhälle | Lämna en kommentar

Nu gör jag slut med herrishockeyn

Jag har varit ett rätt stort ishockeyfan. Har under perioder av mitt liv gått på matcher regelbundet, som sportjournalist förstås följt med noga, suttit på sportbarer och hejat varje vår under VM och stått på torget 1995 då Finland vann sitt första VM-guld. Men årens lopp har intresset sakta svalnat för att bli riktigt kallt efter det smaklösa firandet av vårt senaste VM-guld, och de senaste veckorna har jag verkligen känt att jag fått nog.

Var på min första ishockeymatch på länge för en och en halv vecka sedan och såg Mestis möte Jokipojat. Utvisningarna var så många att jag tappade räkningen. Trist, fult och onödigt.

Den senaste tidens nyheter om hjärnskakningar och ishockeyvåld gör mig glad. Äntligen pratas det ordentligt om det sjuka i att misshandel i idrottens namn är tillåtet. Aller fattade verkligen rätt beslut som slutar sponsorera hockeyn. Bra gjort! Hoppas andra tar efter.

Och så som grädde på moset Ilves söta små babybodyn. Vissa skämt skall gå i graven då tiderna förändras.

Varför skulle jag stöda, och sätta min tid på, en idrott där slagsmål verkar vara det viktigaste i rinken och ölet samt sviniga kommentarer det viktigaste i publiken, och där kvinnosynen ofta lämnar övrigt att önska. Nej jag tror att jag skall hålla mig till damhockey. Kanske också Aller kan ge sina sponsorpengar åt damerna i stället.

Publicerat i irriterad | Märkt | Lämna en kommentar