Jag deltog idag i Magmas miniseminarium med anledning av Johanna Korhonens pamflett Tio vägar till populism. Har inte läst pamfletten ännu så den kan jag inte uttala mig om men diskussionen på seminariet kändes som det gamla vanliga: Vi måste sätta ner foten åt populisterna osv.
En fråga som ställdes, och som ställts några gånger de senaste dagarna p.g.a BBC-intervjun med Timo Soini, handlade om varför journalister inte ställer populister mot väggen ordentligt. Man ställer en lite mer kritisk fråga men nöjer sig sedan med svaret. Varför? Det här är min teori: Det första svaret räcker för att det skall bli en rätt bra juttu som säljer. Journalisten kanske tycker att intervjuobjektet kläcker ur sig sån rappakalja att det är tillräckligt talande, underhållande, beskrivande eller vad det nu skall vara. Det behövs inte mer känner kanske journalisten, som eventuellt tyckte att det var lite småjobbigt att ställa redan den där första frågan, eller som kände sig som en alldeles tillräckligt duktig skjutjärnsjournalist för att hen kom på att ställa ens en kritisk fråga.
Följdfrågorna saknas alldeles för ofta i dagens journalistik konstaterade några på seminariet idag och jag håller med. Bara för att man får ett smaskigt svar på sin första fråga så betyder inte det att det räcker. Ifrågasätt mer! Och det handlar förstås inte bara om situationer då man intervjuar populister utan vem som helst.
Maria Swanljung 