Nu gör jag slut med herrishockeyn

Jag har varit ett rätt stort ishockeyfan. Har under perioder av mitt liv gått på matcher regelbundet, som sportjournalist förstås följt med noga, suttit på sportbarer och hejat varje vår under VM och stått på torget 1995 då Finland vann sitt första VM-guld. Men årens lopp har intresset sakta svalnat för att bli riktigt kallt efter det smaklösa firandet av vårt senaste VM-guld, och de senaste veckorna har jag verkligen känt att jag fått nog.

Var på min första ishockeymatch på länge för en och en halv vecka sedan och såg Mestis möte Jokipojat. Utvisningarna var så många att jag tappade räkningen. Trist, fult och onödigt.

Den senaste tidens nyheter om hjärnskakningar och ishockeyvåld gör mig glad. Äntligen pratas det ordentligt om det sjuka i att misshandel i idrottens namn är tillåtet. Aller fattade verkligen rätt beslut som slutar sponsorera hockeyn. Bra gjort! Hoppas andra tar efter.

Och så som grädde på moset Ilves söta små babybodyn. Vissa skämt skall gå i graven då tiderna förändras.

Varför skulle jag stöda, och sätta min tid på, en idrott där slagsmål verkar vara det viktigaste i rinken och ölet samt sviniga kommentarer det viktigaste i publiken, och där kvinnosynen ofta lämnar övrigt att önska. Nej jag tror att jag skall hålla mig till damhockey. Kanske också Aller kan ge sina sponsorpengar åt damerna i stället.

Publicerat i irriterad | Märkt | Lämna en kommentar

Varför ställer inte journalister de där frågorna?

Jag deltog idag i Magmas miniseminarium med anledning av Johanna Korhonens pamflett Tio vägar till populism. Har inte läst pamfletten ännu så den kan jag inte uttala mig om men diskussionen på seminariet kändes som det gamla vanliga: Vi måste sätta ner foten åt populisterna osv.

En fråga som ställdes, och som ställts några gånger de senaste dagarna p.g.a BBC-intervjun med Timo Soini, handlade om varför journalister inte ställer populister mot väggen ordentligt. Man ställer en lite mer kritisk fråga men nöjer sig sedan med svaret. Varför? Det här är min teori: Det första svaret räcker för att det skall bli en rätt bra juttu som säljer. Journalisten kanske tycker att intervjuobjektet kläcker ur sig sån rappakalja att det är tillräckligt talande, underhållande, beskrivande eller vad det nu skall vara. Det behövs inte mer känner kanske journalisten, som eventuellt tyckte att det var lite småjobbigt att ställa redan den där första frågan, eller som kände sig som en alldeles tillräckligt duktig skjutjärnsjournalist för att hen kom på att ställa ens en kritisk fråga.

Följdfrågorna saknas alldeles för ofta i dagens journalistik konstaterade några på seminariet idag och jag håller med. Bara för att man får ett smaskigt svar på sin första fråga så betyder inte det att det räcker. Ifrågasätt mer! Och det handlar förstås inte bara om situationer då man intervjuar populister utan vem som helst.

Publicerat i kommunikation, samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Saker folk pratar om

När jag fattade beslut om att börja blogga (igen) grubblade jag förstås på om jag verkligen skulle a)hinna b) ha något att säga. Jag kom fram till att jag nog hinner om jag har någonting att säga. Och det har jag ju, tänkte jag. Jag har ju alltid en massa åsikter om det folk pratar om så det är bara att haka på.

Problemet de senaste veckorna har varit att det folk pratar om är så utmattande att jag inte orkar skriva ner sådant som andra redan skrivit, och det folk pratat om är så sönderpratat att jag inte är klyftig nog att komma på något nytt. Hästgate, kaktusgate, märrengate you name it gate. Jag orkar inte. Så kanske jag borde prata om något alldeles eget men sådant finns inte.

Några reflektioner från de senaste dagarna kan jag bjuda på i alla fall:

1) Jag har bytt frisyr för första gången på säkert 10 år och jag var så rädd så jag skakade (på riktigt alltså) då frissan klippte pannluggen. Så här några dagar senare är jag nöjd men fascineras av hur det kan vara så stort att byta frisyr. En som förstår detta är antagligen Eva samtidigt som hon kanske fnyser åt min rädsla. Mister man allt hår känns säkert inte pannlugg så jätte stort.

2) När drevet går igång blir ofta journalistiken sämre. Är det så att om man jagar någon som man tycker har gjort bort sig så är det okej att göra halvtaskiga intervjuer och dåliga juttur?

3) Griskött är underskattat (säkert hästkött också men eftersom jag nyss ätit en fantastiskt god rätt innehållande kassler, rödkål och koriander så får griskött mina hyllningar idag).

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Människohandel är ingen saga

Deltog på jobbet i ett bra möte om ett viktigt och vidrigt ämne. Vi gick igenom genomslagskraften i en kampanj mot människohandel. Det var en fantastisk kampanj som verkligen fick folk att inse att det finns människohandel i Finland trots att det ofattbart nog finns många som kommenterar ämnet med ”jaja int har vi sånt i Finland”. Jag var ju inte själv med och fixade kampanjen eftersom jag var ledig så jag får skryta med den hur mycket som helst.

Om du har missat kampanjen så kan du kolla in materialet här: http://ihmiskauppaeiolesatua.fi/. Varning. Videon är ganska jobbig att se.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Första arbetsdagen

Det var alldeles underbart att gå till jobbet idag efter att ha varit hemma i över nio månader. Jag har den stora förmånen att få återvända till ett fast jobb som känns meningsfullt och viktigt. Vi hade från början bestämt att jag skulle vara hemma ca 9 månader och sedan börja jobba. Barnets pappa skulle ta över och vara hemma hela våren och sommaren och så blev det också. Men egentligen var det ingen självklarhet. När jag inledde min mammaledighet hade jag inget jobb att återvända till eftersom mitt snuttkontrakt tog slut, som det är för så många andra. Och hur lika man än vill dela så är det kanske korkat att byta om den ena är arbetslös. Nu hade jag den sagolika turen att bli fast anställd under min mammaledighet. Hur många har varit med om det?

I dagens HBL fanns några texter som fick mig att tänka på mitt arbete, både på gott och ont.  Artikeln om barnen som inte får återförenas med sina föräldrar beskriver en värld jag känner igen från jobbet. På minoritetsombudsmannens byrå övervakar vi utlänningslagarna. Janne Strangs ledartext och  påminde mig om alla dem som inte tycker om det vi gör och som låter oss veta det, men ännu viktigare var förstås poängen med texten, att vi måste lära oss varför de hatar så mycket, varför de är så besvikna och osedda. Och fundera på vad vi  skall göra åt saken.

Publicerat i kommunikation, samhälle | Märkt , , , | 2 kommentarer

Får man intervjua vem som helst?

Läser kritik mot talkshow-värden Skavlan på lite olika håll idag. Svenska Dagbladets Kristin Lundell är trött på honom och vill se en kvinna som talkshow-värd på SVT (kan man läsa i Resumé.) Det ville hon redan efter att han intervjuade Camilla Henemark. HBL:s Annika Hällsten kritiserar också Skavlans val att ha Anna Wahlgren som gäst. Huruvida programmet skulle ha sett annorlunda ut om en kvinna intervjuat tänker jag inte ge mig inpå idag. Däremot vill jag hålla med Annika Hällsten om att Anna Wahlgren var fel.

Det känns som om etiken kring val av intervjuobjekt diskuteras alldeles för sällan nuförtiden och vissa journalister verkar inte ha några skrupler alls (Till exempel Maria Veitola). Det känns som om journalisterna tänker: ”Man kan väl alltid fråga. Om dåren tackar jag är det på eget ansvar”. Jag tycker det är hemskt att man i underhållningens namn får se människor som mår dåligt eller av en eller annan orsak har bristande omdöme skämma ut sig i medierna. Funderar någon överhuvudtaget på detta längre?

Publicerat i kommunikation, samhälle | Märkt , , , | 3 kommentarer

Vi kvinnor i Finland har det ju så bra!

I gårdagens Huomenta Suomi påminner jämställdhetsombudsmannen oss om att Finland inte är ett jämställt land. Jag skriver under allt hon säger. Därför blir jag som vanligt ganska arg när jag läser kommentarerna. Många av dem har budskapet ”finska kvinnor har det ju så bra så nu kan ni sluta gnälla”. Visst, om man jämför med kvinnor i många delar av världen så har vi det väldigt bra här i Finland. Men när är det tillräckligt bra? Kalla mig girig men jag är åtminstone inte nöjd ännu. Jag tycker inte att jämställdhetsarbetet är färdigt. 

Då min dotter blir vuxen hoppas jag att hon får samma lön som sina manliga kollegor för samma arbete. Jag hoppas att hon aldrig får höra att hon inte är trovärdig eftersom hon är kvinna. Jag hoppas att hon aldrig får frågan ”har du planer på att skaffa barn?” i en arbetsintervju och jag hoppas att hon slipper skuldbeläggas för att hon prioriterar karriären om hon väljer att göra det. Jag hoppas också att lönerna i kvinnodominerade branscher som vårdyrket är högre och att fler män söker sig till de här branscherna. Jag hoppas att hon aldrig får rådet av sin chef att sätta på sig en kort kjol till ett kundmöte. Jag hoppas att hon, om hon är av den lite mer högljudda sorten, inte blir kallad gnällig kärring samtidigt som hennes manliga kollegor med liknande beteende får höra att de är ambitiösa och har en bra framåtanda. Bara för att nu nämna några saker. Det finns en hel del mer. 

Jag undrar förresten vad alla de kvinnor ute i världen tänker som kämpar för att deras döttrar skall få gå i skola, eller äga mark, eller gifta sig med vem de vill. Tror ni att de tycker att vi nordiska kvinnor är bortskämda? Att vi skall luta oss tillbaka och anse arbetet slutfört? Det tror inte jag. De beundrar oss, de får styrka av oss och jag vill inte svika dem. Man kan arbeta för jämställdhet både här hemma och ute i världen samtidigt. Utmaningarna är olika men arbetet är inte färdigt. 

Sen känns det lite tröttsamt att fokus skall läggas på budskapet i till exempel eurovisionslåtar. Krista Siegfrieds är en urstark kvinna som vågar ta plats. Hon är en bra förebild för andra kvinnor. 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , | Lämna en kommentar