De senaste åren har man bråkat om hur invandringsdiskussionen skall se ut för att inte vara rasistisk. Diskussion om diskussionen har varit mycket mer aktiv än själva diskussionen. Är rädd för att det kommer att gå så igen nu då bland annat statsministern efterlyser invandringsdiskussion för att vi inte skall få vårt eget Husby.

Det finns dock en till diskussion i diskussionen som jag tycker att är jobbig och som jag stöter på ganska ofta i mitt arbete, nämligen diskussionen om vad som är rätt vapen mot rasisterna. Under veckoslutet har bland annat Flyktinghjälpen ifrågasatt hjältehistorier som den om Ricky G på bussen. Man frågar sig om de här historierna är rätt sätt att mota rasism. Varför inte undrar jag? (Att historiens sanningshalt ifrågasätts är en annan diskussion). Jag har också fått höra att man skall krama ihjäl rasismen och att man absolut INTE skall krama ihjäl rasismen. Jag har fått höra att man skall försöka förstå rasisternas ångest och lika många gånger har jag fått den arga tillsägelsen att de här hemska människorna inte förtjänar nån förståelse alls osv. Gemensam nämnare för de här kommentarerna har varit nåt slags, nästan snobbig självsäkerhet om att den egna metoden är den enda rätta och att alla andra som försöker jobba mot rasism gör fel. Det är lite trendigt att jobba mot rasism men då måste man göra på rätt sätt.

Jag fattar inte det här. Jag tror det behövs både stora och små åtgärder. Den enda dåliga metoden är att inte göra något alls.