Det var alldeles underbart att gå till jobbet idag efter att ha varit hemma i över nio månader. Jag har den stora förmånen att få återvända till ett fast jobb som känns meningsfullt och viktigt. Vi hade från början bestämt att jag skulle vara hemma ca 9 månader och sedan börja jobba. Barnets pappa skulle ta över och vara hemma hela våren och sommaren och så blev det också. Men egentligen var det ingen självklarhet. När jag inledde min mammaledighet hade jag inget jobb att återvända till eftersom mitt snuttkontrakt tog slut, som det är för så många andra. Och hur lika man än vill dela så är det kanske korkat att byta om den ena är arbetslös. Nu hade jag den sagolika turen att bli fast anställd under min mammaledighet. Hur många har varit med om det?

I dagens HBL fanns några texter som fick mig att tänka på mitt arbete, både på gott och ont.  Artikeln om barnen som inte får återförenas med sina föräldrar beskriver en värld jag känner igen från jobbet. På minoritetsombudsmannens byrå övervakar vi utlänningslagarna. Janne Strangs ledartext och  påminde mig om alla dem som inte tycker om det vi gör och som låter oss veta det, men ännu viktigare var förstås poängen med texten, att vi måste lära oss varför de hatar så mycket, varför de är så besvikna och osedda. Och fundera på vad vi  skall göra åt saken.