Igår behandlade Opinionsnämnden för massmedier, där jag är publikens representant för tredje året, en insändare som var djupt kränkande mot sexuella minoriteter.

Läs beslutet här

Nämnden beslöt, efter en lång och bra diskussion, att mediet som publicerade insändaren inte skulle fällas. Jag röstade mot ett friande. Här är mina motiveringar för varför texten borde ha fällts på basis av regel 26:

26. Allas människovärde ska respekteras. Etniskt ursprung, nationalitet, kön, sexuell orientering, övertygelse eller därmed jämförbar egenskap ska inte framställas på ett ovidkommande eller nedlåtande sätt.

Nämnden motiverade friandet med att det var viktigt för samhället att få veta vad prästen som skrev insändaren tycker och tänker. Jag köper den motiveringen, och håller med. Det är viktigt att journalistiken bevakar betydande personers ageranden, men det finns olika sätt att göra det. Det är en helt annan sak att göra en artikel med huvudbudskapet ”prästen har fientliga åsikter om sexuella minoriteter” och att publicera en insändare som får stå ensam på mediets opinionssidor med huvudbudskapet ”homosexualitet är onormalt och motbjudande”.  Mediet kunde till och med ha citerat delar av insändaren, också de mest nedlåtande bitarna och samtidigt ifrågasatt dem och ramat in dem så att helheten varit mer respektfull.

Regel 26 finns i journalistreglerna av en orsak. Den är en del av människorättsprinciperna som hittas bland annat i grundlagen, diskrimineringslagen och i många mediers programprinciper om att främja demokrati och mänskliga rättigheter samt jämlikhet. Journalistiken har alltid setts som en viktig del av en välfungerande demokrati.

Redan i flera år har en diskussion om vad som får sägas och inte sägas pågått. Diskussionen blir tyvärr ofta väldigt svartvit och åsikterna påstås vara att man antingen ska få säga vad som helst eller inget alls. Jag hör också journalister motivera att de släpper in hatretorik i de traditionella medierna eftersom det är viktigt att de här åsikterna syns inom ramarna för en etisk samhällsdebatt, och inte bara i de sociala mediernas vilda västern. Det här är en utmärkt utgångspunkt men då måste också det journalistiska rummet ha en hög etisk standard och inte själv göra sig skyldigt till det svartvita antingen eller tänket.

Det går att prata om svåra saker på ett respektfullt sätt. Om den traditionella journalistiken skall överleva så är det just detta som är överlevnadsreceptet. Det enda som skiljer journalistiska produkter från annat informationsflöde är att medierna väljer att vara noggranna i de publicistiska beslut man fattar, att man gång på gång går tillbaka till sina egna journalistiska principer, att man fullföljer uppdraget som samhällets vakthund genom att värna om de mänskliga rättigheterna och genom att följa alla de etiska regler man själv har satt upp.